Region Stockholm anordnar missionskonferens åt Oslokonsortiet

Med min frikyrkliga bakgrund har jag suttit på otaliga missionskonferenser där fokus har legat på att nå ut med ”det goda budskapet” till de onådda folken. Där vi fått lyssna till missionärer som berättat hur de gått tillväga för att frälsa de förtappade från evig plåga i helvetet. Det har varit starkt vinklade och nedvärderande budskap som alla gick ut på att vårt sätt att tro på var bättre än alla andras.

När jag nyss öppnade Akademiskt primärvårdscentrums nyhetsbrev och såg inbjudan till konferensen ”Mission Utmattning: vården, välfärden och framtiden” ramlade de här minnena in över mig. Konferensen arrangeras i början av december i samarbete med Socialstyrelsen och Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Region Stockholm kostnadsfritt för primärvårdens personal.

Men vilket ”gott budskap” är det egentligen som ska predikas?

Av den information som finns att tillgå om konferensen går det att förstå att det inte enbart är utmattningssyndrom som är i fokus utan utmattning mer generellt. Inbjudan slår fast att det behövs ett ”bredare perspektiv på utmattning”.

”Utmattning påverkar människors hälsa och funktion och aktualiserar frågor som berör såväl vården som arbetslivet och välfärdssystemen. Det behövs ett bredare perspektiv på hur utmattning kan förstås och mötas och på vilka förändringar som kan bidra till en mer hållbar utveckling.”

Tre av de talare som presenteras är anknutna till det biopsykosociala ”mind body”-nätverket Oslo Chronic Fatigue Consortium (som jag tidigare har skrivit mycket om) och vars vision handlar just om att introducera ett bredare synsätt på utmattning och ifrågasätta rådande konsensus vid sjukdomar som ME och postcovid.

Inledningstalar gör Elin Lindsäter. En psykolog som leder ett stort forskningsprojekt om fatigue oavsett orsak, i Stockholms primärvård i enlighet med konsortiets teoretiska grund (Trötthetsstudien). Hon har själv skrivit under konsortiets avsiktsförklaring och flera andra forskare knutna till detta nätverk finns med i det pågående projekt som bygger på konsortiets teorier.

På talarlistan finns också psykologen Hannah Linnros som arbetar på smärt och rehabkliniken i Linköping, den klinik som från början var en renodlad ME-mottagning men nu har en biopsykosocial inriktning och arbetar med fatigue. Linnros har också skrivit under konsortiets avsiktsförklaring och publicerade nyligen en egen problematisk artikel om tillfrisknande från ME,  utmattningssyndrom och postcovid som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Den tredje talaren som har kopplingar till konsortiet, Cathrine Abrahamsen, är förstaförfattare till en artikel som även den har avhandlats på bloggen. Artikeln har 15 medförfattare kopplade till Oslo Chronic Fatigue Consortium, däribland Signe Flottorp, Paul Garner, Trudie Chalder, Egil A. Fors, Helena Liira och Live Landmark (som är huvudinstruktör för Lightning Process i Norge).

Artikeln handlar om persisterande fysiska symptom där författarna bland annat inkluderar ME och postcovid.

”Groups of persistent symptoms may be labelled as conditions, and include myalgic encephalomyelitis/chronic fatigue syndrome, post-viral fatigue syndrome, post COVID-19 condition, fibromyalgia, irritable bowel syndrome, functional neurological disorders or environmental sensitivity.”

Den ursprungliga publiceringen innehöll ganska magstarka påståenden om effekten av hjärnträningsmetoden Lightning Process med hänvisning till Recovery Norways mirakelberättelser. 

”Some patients benefit from specific brain retraining programmes; the Lightning Process has been evaluated in a small trial, and several trials in other packages are currently ongoing [33]. Some of these programmes offer one-to-one support from a trained practitioner as part of follow-up care. Case reports and case series, for example as documented on Recovery Norway, suggest some dramatic results of people with severe ME/CFS – bedbound and tube fed – who improved within a short period after participating in structured brain re-training programmes. More rigorous qualitative and quantitative evaluations are needed to inform policy and provide evidence-based guidance.”

Artikeln har senare korrigerats både gällande ovanstående formuleringar, men också gällande de oredovisade intressekonflikterna. I den korrigerade versionen är meningen om Recovery Norway och de sondmatade patienterna borttagen, men rekommendationerna om Lightning Process och hjärnträning kvarstår dock.

Läs diskussionstråden om artikeln på vetenskapsforumet Science for ME: Persistent physical symptoms not explained by structural abnormalities or disease processes: a primary care approach [..] recovery, 2026, Abrahamsen+

Bland resterande talare på konferensen hittar vi Sofia von Malortie som agerade talesperson å Socialstyrelsens vägnar när det gällde det problematiska nationella kunskapsstödet för postcovid och andra postinfektiösa tillstånd. Hon tillbakavisade kritik och gjorde väldigt märkliga uttalanden när det gällde fysisk aktivitet bland annat. Hon är dessutom projektägare för det projekt som ska besluta om hur diagnosen utmattningssyndrom ska hanteras i WHO:s nya diagnosklassificeringssystem. Detta är ett projekt där konferensens inledningstalare, Elin Lindsäter, har funnits med som expert.

I och med detta sluts cirkeln mellan det biopsykosociala nätverkets påverkansarbete och den myndighet som formar framtidens vård och riktlinjer för både postinfektiösa sjukdomar och stressutlöst utmattning.

När Region Stockholm och Socialstyrelsen bjuder in primärvårdens personal till en kostnadsfri heldag på Münchenbryggeriet är det inte vilket seminarium som helst. Det är något som signalerar till läkare, psykologer och annan vårdpersonal vad som är ”rätt” kunskap och hur framtidens vård ska bedrivas.

Det finns visserligen ett flertal andra talare på konferensen vars inställning till utmattning och postinfektiösa sjukdomar jag inte känner till. Men det går inte att blunda för att flera representanter för ett och samma påverkansnätverk tillåts sätta tonen för konferensen, liksom att det finns en koppling till Socialstyrelsens eget riktlinjearbete. Samtidigt saknas tecken på att den biomedicinska forskningen om ME och postcovid, och kunskapen om hur gradvis aktivering och ”hjärnträning” kan orsaka allvarlig försämring hos patienter med ansträngningsutlöst symtomförvärring (PEM), överhuvudtaget kommer lyftas under konferensen.

Vård ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och ha patienternas säkerhet i främsta rummet. Det är därmed direkt olämpligt att en utbildningskonferens för vårdpersonal används för att frälsa vårdpersonal till en ny trosuppfattning.